hypertoni är vanligt vid kronisk njursjukdom och är en riskfaktor för snabbare progression av njurskador, och sänkning av blodtrycket (BP) är ett effektivt sätt att förhindra eller bromsa utvecklingen av denna skada. Internationella riktlinjer rekommenderar att man sänker BP till 140/90 mm Hg eller mindre hos patienter med okomplicerad hypertoni och till 130/80 mm Hg eller mindre för patienter med diabetisk eller kronisk njursjukdom. Uppnåendet av dessa mål måste aggressivt eftersträvas med multidrugs antihypertensiva regimer, om det behövs. Patogenesen av hypertensiv njurskada involverar mediatorer från olika extracellulära system, inklusive renin-angiotensinsystemet (RAS). Proteinuri, som uppstår som en följd av förhöjt intraglomerulärt tryck, är också direkt nefrotoxiskt. Förutom att skydda njurarna genom att minska BP kan antihypertensiva läkemedel också ha direkta effekter på intrarenala mekanismer för skador, såsom ökat glomerulärt tryck och proteinuri. Antihypertensiva läkemedel som har direkta effekter på intrarenala mekanismer kan därför ha nefroprotektiva effekter utöver de som härrör från minskningar av arteriell BP. Medan BP-sänkande effekter är vanliga för alla antihypertensiva läkemedel skiljer sig intrarenala effekter mellan klasser och mellan enskilda läkemedel inom vissa klasser. Angiotensinkonverterande enzym (ACE) – hämmare och angiotensinreceptorblockerare (ARB) har fördelaktiga effekter på proteinuri och nedsatt njurfunktion som verkar medieras av faktorer som kompletterar deras effekter på BP. Dessa RAS-hämmare rekommenderas som en första linjens antihypertensiva metod hos patienter med kronisk njursjukdom. Tillsatsen av diuretika och kalciumkanalantagonister till RAS-hämmarterapi anses också vara en rationell strategi för att minska BP och bevara njurfunktionen. Kalciumkanalantagonister är en mycket heterogen klass av föreningar, och det verkar som om vissa medel är mer lämpliga för användning hos patienter med kronisk njursjukdom än andra. Manidipin är en tredje generationens dihydropyridin (DHP) kalciumkanalantagonist som blockerar både l-och T-typ kalciumkanaler. Till skillnad från äldre generationens DHPs, som företrädesvis verkar på kanaler av L-typ, har manidipin visat sig ha fördelaktiga effekter på intrarenal hemodynamik, proteinuri och andra mått på nedsatt njurfunktion i de första kliniska prövningarna med hypertensiva patienter med kroniskt njursvikt. Preliminära resultat från en studie på diabetespatienter som hade okontrollerad hypertoni och mikroalbuminuri trots optimal behandling med en ACE-hämmare eller en ARB tyder på att manidipin kan vara ett utmärkt antihypertensivt läkemedel i kombination med RAS-hämmare för att normalisera BP och albuminutsöndring hos patienter med diabetes.
