Knäledslakhet kan bero på mjukvävnadsskada, såsom en ligament tår, eller från genetiska faktorer som gemensamt hypermobilitetssyndrom och olika former av Ehlers–Danlos syndrom. Placeringen av ett ämnes passiva knäslapphet längs ett kontinuerligt spektrum är beroende av de mekaniska egenskaperna hos de befintliga strukturerna och den ökade rörelsen som ofta följer ledskada. Vid en tröskel längs spektrumet kommer en patient att vara i riskzonen för gemensam instabilitet och ytterligare skada på gemensamma strukturer. Kopplingar mellan instabilitet och slapphet kan förstås bättre om slapphet kan vara tillförlitligt och exakt kvantifieras. Nuvarande mått på slapphet har inte jämförts med en ’guldmyntfoten’ i samtliga fall, och när de har, befanns överskatta slapphet värden. Detta hänför sig till mjukvävnadsdeformation. Följaktligen skulle ett icke-invasivt mått på slapphet med förbättrad noggrannhet och repeterbarhet vara användbart kliniskt och inom forskningssektorn. I denna översyn kritiseras nuvarande kliniska mått på slapphet, kriterier för ett mått på slapphet identifieras och tre teoretiska modeller av knäslapphet beskrivs. Dessa inkluderar kontakt, klumpad parameter och finita elementmodeller, med betoning på tillämplighet, styrkor och begränsningar för var och en. Det långsiktiga målet är att utveckla en modell och metod som kan differentiera ämnen längs ett spektrum av slapphet och förstå de funktionella konsekvenserna av förändrad gemensam integritet. Detta skulle möjliggöra noggrann granskning av kliniska ingrepp som syftar till att förbättra gemensam hälsa och ge ett värdefullt forskningsverktyg för att studera ledskada, läkning och degeneration.
