år 1635 stod kungen inför en finansiell kris. Ovillig att kalla till ett annat Parlament, han var tvungen att hitta andra sätt att samla in pengar. Han bestämde sig för att tillgripa den gamla sedvanen att kräva Skeppspengar. Tidigare, när det fanns rädsla för en utländsk invasion, kunde kungar beställa kuststäder att tillhandahålla fartyg eller pengar för att bygga fartyg. Den här gången utvidgade han också avgiften till inlandsregioner, med motiveringen att ”försvarsavgiften som berör alla män borde stödjas av alla.”(8)
Charles skickade ut brev till sheriffer som påminde dem om möjligheten till en invasion och instruerade dem att samla Skeppspengar. Uppmuntrad av de stora bidrag han fick krävde Charles mer året därpå. Medan Skeppspengar tidigare hade samlats in först när kungariket hade hotats av krig, blev det nu klart att Charles tänkte be om det varje år. Flera sheriffer skrev till kungen och klagade över att deras län ombads att betala för mycket. Deras överklaganden avvisades och sheriffen stod nu inför den svåra uppgiften att samla in pengar från en befolkning som överbelastades av beskattning. (9)
Gerald E. Aylmer har hävdat att fartygspengar faktiskt var en mer rimlig skatt än de traditionella formerna för att samla in pengar från befolkningen. De flesta king ’ s hade förlitat sig på skatter på lös egendom (ett bidrag). ”Ship money hade faktiskt varit en mer rättvis och en effektivare skatt än subventionen eftersom den baserades på en mycket mer exakt bedömning av människors förmögenhet och fastighetsinnehav.”(10)
i början av 1637 hade tolv högre domare förklarat att kungen, inför fara för nationen, hade en perfekt rätt att beordra sina undersåtar att finansiera förberedelsen av en flotta. John Hampden bestämde sig för att använda Skeppsskatten som ett sätt att utmana kungens makt genom att inte betala bara ett pund av vad han var skyldig. (11)
Hampdens biograf, Conrad Russell, har påpekat: ”Hampdens motiv var inte att sätta upp en störande kampanj för skatteavslag: det var för att säkra en domstolsavgörande om lagenligheten av det krav som ställdes på honom. När han väl hade den domen, hur smal och hur pyrrhisk som helst, finns det inget förslag om ytterligare vägran att betala från hans sida. Hampden kämpade för principerna om rättsstatsprincipen och beskattning med samtycke, inte för en godtycklig rätt att vägra någon skatt som han inte tyckte om.”(12)
i November åtalades Hampden för att vägra att betala fartygets pengar på sina länder i Buckinghamshire och Oxfordshire. Rättsfallet var ett maktprov mellan suverän och ämne. Domarna röstade sju mot fem för övertygelse men publiciteten kring fallet gjorde Hampton till en av de mest populära männen i England. (13) ännu viktigare, om ”skeppspengar var lagliga, hade icke-parlamentarisk regering kommit för att stanna”. (14)
Oliver Cromwell, som var Hampdens kusin, var också en stark motståndare till Fartygsskatten. Han hävdade att en sådan skatt var ”en fördom mot rikets friheter” och att det inte skulle finnas någon beskattning utan parlamentets samtycke. En av kritikerna av skatten sa”han visste ingen lag förutom parlamentet för att övertala män att ge bort sina egna varor”. Cromwell kom överens och sa att han var ”en stor stickler” mot skatten. Under denna period utvecklade Cromwell ett lokalt rykte bland dem som motsatte sig Karls regering. (15)
Diane Purkiss, författaren till det engelska inbördeskriget: A People ’ s History (2007), har hävdat att Hampden genom sina handlingar framgångsrikt hade porträtterat Charles som ”en tyrann” och efter rättsfallet vägrade många att betala skatten. För sherifferna och konstablerna som tvingades samla små summor som ett öre från de fattigaste människorna blev livet nästan outhärdligt. (16)
kampen mot Fartygsskatten fortsatte i underhuset. Detta leddes av John Pym, en Puritan, som var en stor markägare i Somerset. Han var känd för sina antikatolska åsikter och såg parlamentets roll som att skydda England mot påvens inflytande: ”parlamentets högsta domstol är rikets stora öga, att ta reda på brott och straffa dem”. Men han trodde att kungen, som hade gift sig med Henrietta Maria, en katolik, var ett hinder för denna process: ”vi är inte tillräckligt säkra hemma för fienden hemma som växer genom att lagarna upphävs hemma”.
Pym trodde på en stor katolsk komplott. Vissa historiker håller med Pyms teori: ”som alla framgångsrika statsmän var Pym upp till en punkt en opportunist men han var inte en cyniker; och självbedrägeri verkar vara den mest troliga förklaringen till detta och hans supporters besatthet. Att det fanns en verklig internationell katolsk kampanj mot protestantismen, en fortsatt beslutsamhet att se kätteri förstörs, är ostridigt.”(17)
puritaner och många andra starkt engagerade protestanter var övertygade om att ärkebiskop William Laud och Thomas Wentworth, Earl of Strafford, var huvudpersonerna bakom denna konspiration. Wentworth arresterades i November 1640 och skickades till Tower Of London. Anklagad för förräderi öppnade Wentworths rättegång den 22 mars 1641. Fallet kunde inte bevisas och så hans fiender i underhuset, ledd av Pym, tillgrep en räkning av Attainder. Charles I gav sitt samtycke till Bill of Attainder och Thomas Wentworth, Earl of Strafford, avrättades den 12 maj 1641. (18) avlägsnandet av Stafford innebar att puritanerna nu kunde ändra de lagar som de hatade och Parlamentet avskaffade Skeppspengar i juli 1641. De stoppade också Charles från att tvinga folk att köpa riddare. (19)
ärkebiskop Laud togs också i förvar. En parlamentsledamot, Harbottle Grimstone, beskrev Laud som”roten och grunden för alla våra elände och olyckor”. Andra biskopar, inklusive Matthew Wren av Ely, och John Williams av York, skickades också till tornet. I December 1641 introducerade Pym Grand Remonstrance, som sammanfattade hela parlamentets motstånd mot kungens utländska, finansiella, juridiska och religiösa politik. Det krävde också utvisning av alla biskopar från House of Lords. (20)
under den sista veckan i December enades man vidare om att parlamentet skulle sammanträda vid bestämda tider med eller utan konungens samarbete. Den treåriga lagen antogs för att tvinga parlamenten att träffas vart tredje år. Den venetianska ambassadören i London rapporterade att”om denna innovation introduceras kommer den att överlämna regeringens regeringstid helt till Parlamentet, och ingenting kommer att överlåtas till kungen utan bara show och en simulacrum av verkligheten, berövad kredit och fattig av all auktoritet”. (21)
