Willi m Jacobnzenberg var en ledande figur i KPD. Efter snävt flyr gripandet flyttade han till Paris där han etablerade World Committee Against War and Fascism. Gruppen, som inkluderade personer som Heinrich Mann, Charlotte Despard, Sylvia Pankhurst, Ellen Wilkinson, Vera Brittain, Storm Jameson, Ella Reeve Bloor, John Strachey, Kurt Rosenfeld, Norman Angell och Sherwood Anderson, inrättade en undersökning av Reichstag Fire.
m Jacobnzenberg arrangerade publiceringen av boken, Den bruna boken om Hitlerterrorn och bränningen av riksdagen. Med ett omslag designat av John Heartfield, boken hävdade att Hermann g Askorbring var ansvarig för Reichstag Fire. Historikern A. J. P. Taylor, har påpekat: ”m Babblnzenberg och hans medarbetare var ett hopp före nazisterna. Inte bara hade de experternas bevis, vilket visade att van der Lubbe inte kunde ha gjort det ensam och därför implicerade nazisterna; de producerade också en massa bevis för att visa hur nazisterna hade gjort det. Den viktiga punkten här var en underjordisk passage från G Askoryrings hus till riksdagen, som bar El-och telefonkablar och rör för Centralvärme. Genom denna passage skulle några S. A.-män (bruna skjortor) ha kommit in i riksdagen.”(22)
ett av dokumenten som publicerades i boken var ett brev undertecknat av Karl Ernst. Han erkände att han, på order av G. A. Och Wolf von Helldorf, tillsammans med Edmund Heines, hade hjälpt till att sätta eld på riksdagen. ”Helldorf berättade för mig att tanken var att hitta sätt och medel att krossa marxisterna en gång för alla”. ”Vi tillbringade timmar lösa alla detaljer. Heines, Helldorf och jag skulle starta branden den 25 februari, åtta dagar före valet. G askorbring lovade att leverera brandmaterial av ett slag som skulle vara extremt effektivt men ändå ta upp mycket lite utrymme.”
Ernst fortsatte med att påpeka: ”några dagar före det fasta datumet berättade Helldorf att en ung kille hade dykt upp i Berlin som vi borde kunna utnyttja. Den här mannen var den nederländska kommunisten van der Lubbe. Jag träffade honom inte före åtgärden. Helldorf och jag fixade alla detaljer. Holländaren skulle klättra in i riksdagen och blundra om påfallande i korridoren. Under tiden skulle jag och mina män sätta eld på Sessionskammaren och en del av lobbyn. Holländaren skulle börja klockan 9 – en halvtimme senare än vi gjorde…. Van der Lubbe skulle lämnas i tron att han arbetade själv.”
Karl Ernst sa att han hade undertecknat detta dokument den 3 juni 1934, eftersom han fruktade för sitt liv. ”Jag gör det på inrådan av vänner som har berättat för mig att g Askorring och Goebbels planerar att förråda mig. Om jag arresteras, måste g Askorring och Goebbels genast få veta att detta dokument har skickats utomlands. Själva dokumentet får endast publiceras på order av mig själv eller av de två vänner som nämns i inneslutningen, eller om jag dör en våldsam död.”(23)
vid Nuremberg krigsförbrytelser försök gjordes för att upptäcka vem som startade Reichstag-branden. Hans Gisevius, en tjänsteman vid det preussiska inrikesministeriet vid tidpunkten för branden. Han ogillade den nazistiska regeringens olagliga verksamhet och avgick sin tjänst. Senare började han arbeta med Wilhelm Canaris och Hans Oster från Abwehr. Gisevius gick med i det tyska motståndet och skickade information till John Foster Dulles från Office of Strategic Services. Han lyckades fly till Storbritannien och gav bevis på Nuremberg.
gisevius hävdade: ”det var Goebbels som först kom med tanken på att sätta eld på riksdagen. Goebbels diskuterade detta med ledaren för Berlin SA-brigaden, Karl Ernst, och gjorde detaljerade förslag på hur man skulle gå tillväga för att utföra mordbrand. En viss tinktur som var känd för varje pyrotekniker valdes. Du sprutar det på ett föremål och sedan tänds det efter en viss tid, efter timmar eller minuter. För att komma in i Reichstag-byggnaden behövde de passagen som leder från Reichstag-presidentens palats till Reichstag. En enhet på tio pålitliga SA-män sattes ihop, och nu informerades g Askorring om alla detaljer i planen, så att han tillfälligt inte var ute och höll ett valtal på natten av elden, men var fortfarande vid sitt skrivbord i inrikesministeriet vid en så sen timme… Avsikten redan från början var att lägga skulden för detta brott på kommunisterna, och de tio SA-män som skulle utföra brottet instruerades i enlighet därmed.”(24)
enligt A. J. P. Taylor, på grund av vittnesmål från människor som Gisevius, trodde de allra flesta historiker att Reichstag-elden hade startats av agenter från den nazistiska regeringen: ”människor utanför Tyskland, och många inuti det, hittade ett enkelt svar: nazisterna gjorde det själva. Denna version är allmänt accepterad. Det förekommer i de flesta läroböcker. De mest ansedda historikerna, som Alan Bullock, upprepar det. Jag accepterade det själv utan tvekan utan att titta på bevisen.”(25)
1960 publicerade Fritz Tobias, en pensionerad Tjänsteman, en serie artiklar i Der Spiegel, som senare förvandlades till en bok, Reichstag Fire: Legend and Truth (1963), där han hävdade att Marinus van der Lubbe agerade ensam. (26) Efter att ha gjort en omfattande studie av Brown Book of the Hitler Terror och bränningen av riksdagen kom han till slutsatsen att den baserades på förfalskade dokument. Arthur Koestler, som hade varit en del av teamet som arbetade med boken, medgav att ”Obeffohren Memorandum” hade skrivits av dem. (27)
ett annat viktigt dokument, den undertecknade bekännelsen av Karl Ernst, visade sig också vara en förfalskning. Erich Wollenberg, en KPD-medlem, som arbetade med Willi m Jacobnzenberg på boken, medgav att ” Ernst – testamentet, som kokades av en grupp tyska kommunister i Paris – inklusive Bruno Frei och Konny Norden-efter Ernsts mord den 30 juni 1934, och först publicerades efter att Dimitrov själv redigerat det i Moskva.”(28)
två av männen, Ernst Hanfstaengel och Richard Fiedler, som Ernst nämnde som att veta om den nazistiska konspirationen att sätta eld på riksdagen, överlevde båda kriget. De berättade båda för Tobias att”Ernst confession var en fullständig tillverkning”. (29) Tobias kunde också visa att Edmund Heines, som enligt dokumentet hjälpte Ernst att sätta eld på byggnaden, faktiskt var den kvällen vid ett valmöte i Gleiwitz. (30)
Fritz Tobias hävdade att de åtgärder som Nazistregeringen vidtog efter Riksdagsbranden visar att de inte var ansvariga: ”idag verkar det lite tvivel om att det var just genom att låta van der Lubbe ställas inför rätta som nazisterna bevisade sin oskuld av Riksdagsbranden. För hade van der Lubbe associerats med dem på något sätt, nazisterna skulle ha skjutit honom det ögonblick han hade gjort sitt smutsiga arbete, skylla hans död på ett utbrott av ’förståelig folklig indignation’. Van der Lubbe kunde då ha stämplats som kommunist utan irritationer från en offentlig rättegång, och utländska kritiker skulle inte ha kunnat hävda att, eftersom inga kommunistiska medbrottslingar upptäcktes, måste de verkliga medbrottslingarna sökas på Regeringsbänkarna”. (31)
