KILI: stängd
detta bildspel kräver JavaScript.
sedan 1948 har Kili Island på Marshallöarna varit hem för många av familjerna till fördrivna människor från Bikini Atoll. Under de senaste åren har ön sett ökad översvämning och en landningsbana som ofta är överflödig eller lerig. Som ett resultat begärde Kili/Bikini/Ejit-rådet i augusti 2015 hjälp från den amerikanska regeringen med omlokalisering av befolkningen. Följer är en intervju med tidigare Bikini sambandsman Jack Niedenthal av Radio Nya Zeeland om klimatförändringar som det gäller Kili. Du kan läsa eller lyssna på transkriptet av intervjun…
http://podcast.radionz.co.nz/pacn/dateline-20150807-1505-bikini_islanders_homeless_again-048.mp3
Bikini islanders hemlösa igen
det kommer till den punkt där människor är trötta på att ha vatten i sina vardagsrum och försöker hantera vågorna och vattnet som kommer över ön.
Bikini Island-samhället på Marshallöarna, fördrivna av kärnvapenprov för sjuttio år sedan, vädjar nu till USA om hjälp för att hitta ett nytt hem. Deras hem i många år har varit Kili Island som påverkas av havsnivåhöjning, upprepade king tide översvämningar och stormfloder. Den tidigare Förtroendesambandsmannen för Bikiniens folk, Jack Niedenthal (som avgick sin position i juni 2016), berättade för Jenny Meyer att USA flyttade samhället flera gånger på 1940-talet till oskötliga öar tills de bosatte sig på Kili Island som han säger är nu som Kanarieöarna i klimatförändring kolgruva.
Bikini Sambandsman Jack Niedenthal. Foto: Karen Earnshaw
JACK NIEDENTHAL: slutligen bestämde de sig för Kili eftersom Bikinifolket verkligen ville ha sin politiska frihet, de ville inte leva på någon annans land. Kili var allmän mark. Så de flyttades dit 1948. Och det var de ganska mycket sedan USA började testa kärnvapen på Marshallöarna, totalt 67 vapen men 23 av dem var på Bikini och 20 av dessa vapen var vätebomber, så de har inte kunnat gå tillbaka.
JENNY MEYER: så vad händer nu? Jag förstår att Kili nu har blivit ännu mer sårbar och mindre beboelig på grund av effekterna av klimatförändringar. Och det finns en begäran eller en vädjan till den amerikanska regeringen att faktiskt hjälpa till att försöka hitta ett säkrare hem för dessa människor som har fördrivits?
JN: du måste förstå att Kili Island är en enda ö. Det är inte en atoll som de flesta platser här där människor bor. Så i sex månader av året kan du inte fiska. Bikinierna har alltid ansett Kili som ett fängelse. Och vad har hänt under de senaste fyra åren, vissa människor tittar på några av bilderna från Kili och tycker att det här är en engångshändelse. Jo det har hänt varje år sedan 2011, ön har översvämmas av vågor, och inte bara lite. Jag menar att det finns bilder av dem vada genom vatten på vägar i mitten av deras ö. Och i år blev de mycket bekymrade eftersom det under de föregående åren var först under king tides i februari och mars när det finns en stor tidvatten varje år. I år hände det i januari och februari och det var en storm nyligen som också blåste vatten upp på ön. Så det kommer till den punkt där människor är trötta på att ha vatten i sina vardagsrum och försöker hantera vågorna och vattnet som kommer över ön. Det bröt havsmuren den här gången. Så vad de har gjort är att de har antagit två resolutioner. En resolution är vad vi kallar Plan B som gör det möjligt för oss att använda vår resettlement trust fund som gavs till oss, US$90million i början av 90-talet som i grunden var att ta hand om människor där de är nu och försöka försöka göra lite städning På Bikini. Vi vill kunna använda det utanför Marshallöarna för just nu kan vi inte. och den andra resolutionen som är ännu viktigare är att vi verkligen tror att vi borde betala för någon form av rörelse av Bikinifolket från Kili eftersom det var de som satte dem där. Bikinierna flyttade inte dit på egen hand. De sattes där av den amerikanska regeringen. Och nu känner de att de inte borde behöva betala för detta ur sina mycket värdefulla förtroendefonder som de använder för att överleva från dag till dag. De vill att USA ska komma in och hjälpa dem ekonomiskt och också ta reda på vart de ska gå. Vi känner inte att det är upp till oss att räkna ut det här. USA måste komma in och eftersom de gjorde dessa löften till bikinierna för många år sedan att de skulle vara som ’Children of America’, bikinierna vill bara att de ska leva upp till sitt löfte och hjälpa dem.
JM: Så i huvudsak är de inte bara kärnflyktingar, de är klimatflyktingar? Så vad är alternativen när det gäller vart de kan gå? Finns det någon annanstans i Marshallöarna? Eller vill de åka till Amerika? Och kan du bara säga hur många människor vi pratar om här?
JN: Jo det finns cirka 600 till 700 personer på Kili just nu. Och vi hade tre utfrågningar. Vi hade en utfrågning på Majuro där det finns många bikinier. Och vi hade en utfrågning på Ejat Island i Majuro Atoll som uteslutande är människor i Bikini. Och sedan i fredags åkte vi ner till Kili Island och hade en utfrågning där för att förklara för folk vad vi försöker göra här. Det är väldigt deprimerande. För även om Kili inte är ett bra ställe men ändå har det varit hem för dessa människor i 70 år. Och varje gång människor måste flytta på massa från en plats, det är en hemsk sak att ens tänka på. Du vet att vi redan har samhällen i USA, i Arkansas och i Oregon och platser som det. Vissa människor pratar om att kanske räkna ut ett sätt att flytta vissa människor dit. Andra människor har pratat om platser här på Marshallöarna. Men den mycket knepiga delen om det är, om du flyttade någonstans här på Marshallöarna, kommer du att bo på någon annans land. Och det tar bort mycket av din politiska frihet. Jag vet inte exakt om det är ett alternativ. Men vi vill bara att USA ska hjälpa oss att undersöka detta. Vi känner att det är deras problem.
Jack Niedenthal säger att Bikini islanders verkligen börjar känna sig deprimerade och oroliga när de väntar och hoppas att höra från USA: s administration innan nästa kungvatten kommer.
